För att dryga ut kassan började man i Östnor by i Mora att tillverka den nu så kända Moraklockan. Efter den vanliga arbetsdagens slut gick bönderna in i kammaren och började arbeta med sitt extraknäck. På det sättet lades grunden till den hantverkstradition som idag är en av bygdens största tillgångar.
Urverkstillverkningen gav kunskap och erfarenhet av att arbeta i mässing. Hela byn såg ut som en enda stor urmakeriverkstad. I mitten av 1800-talet dog tillverkningen närmast ut. Konkurrensen blev för stor mot billigare och kvalitetsmässigt sämre ur från Tyskland och Amerika.
Nu började man i Östnor att tillverka Sveriges första symaskiner. Efter tolv års tillverkning konstaterades att symaskinspriserna under den rådande depressionen blivit så nedsatta, att fabriksdelägarna inte kunde nå nöjaktigt resultat.
Nästa industriförsök i byn gjordes nu av byamännen Finn Anders Andersson och Frost Matts Mattsson.
Finn Anders tog upp knivtillverkningen, som numera funnit marknad över hela världen(morakniven). Gelbgjutaren Frost Matts Mattsson gjöt sedan mitten av 1800-talet klockhjul åt dem som tillverkade Moraklockor och dessutom söljor för sockendräkten, hästpinglor och selbeslag. 1876 gjöt han sin första kran och inledde därmed den berömda tillverkningen av vattenkranar från Östnor.
Frost Matts Mattsson gick bort 1914, men redan tidigare hade hans söner, Anders och Karl, övertagit ledningen av faderns verkstad (FM Mattsson).
Året 1926 lamslogs arbetet på FM Mattsson av en årslång strejk, som ledde till att Frost Karl året därpå startade en egen fabrik. 12 man följde med Frost Karl från det gamla företaget till Mora Armatur.
Fram till 2003 var de båda varumärkena två separata aktiebolag. Då beslutades att de skulle gå samman under ett gemensamt ägarbolag. Tillsammans med Priveq Investment bildades Ostnor AB.